Fåglarnas envisa skönsång brukar väcka mig vid tre-fyra tiden, och ljuset gör det svårt att somna om. Härom morgonen klädde jag på mig och smög ut för att inte väcka piltarna. Utanför huset höll världen just på att vakna och de två tranorna lyfte majestätiskt från ängen, trumpetade och flög bort över grantopparna. Jag tog några djupa andetag och fick den bekanta känslan av "just så här ska livet vara!". Nu har jag ju lärt mig att svenskens naturromantiska vurm och känsla är en konstruktion sprungen ur nationalromantikens behov att framhäva just vårt land, men det förtar inte känslan av hur skön vår tillvaro är när vi är i någorlunda samklang med naturen. Är det någon som vet vad vi har för fågel i holken utanför stugan (se bild nedan)? Spindeln, vad heter den tro?

"Det finns en levandets vilda fröjd. Det finns ett rus som är varandets.Varje dag är en älskarinna för min oändliga åtrå.Mitt blod är ett ungt salt hav som dånar för livets storm.Livet är ett bröd som vi smular sönder och kastar påmarken för fåglarna.Ack, ett hårt grovt bröd, men dock så ljuvligt i smaken- och det enda vi har för vår oändliga hunger!" /Artur LundkvistSnart äter vi den smörigare sidan av smörgåsen, i skuggan av ett äppleträd och till ljudet av vinden och fåglarna. Bilen ska packas och barnen matas, sedan åker vi mot väst. Äntligen kan jag ge något av det göttaste till mina älskade pojkar, något jag som betongbarn aldrig fick uppleva. En sommar på landet. Honung för barn. Tid att stilla vara och att ha härligt tråkigt. Nu går jag och packar bilen...

Nu ler karmagudarna mot oss. Jag har fått ett jobb och vi har hyrt en härlig stuga ett stenkast från en badsjö. Frukträd, storskog, klematis på verandan och massor av spindelnät.

Idag ringde telefonen och jag har fått jobb! Jag är inte längre bara en student med osäkra framtidsutsikter... utan en individ som räknas tillhöra den produktiva delen av riket! Lycklig :)

Vaknade strax efter fem med hjärnan på högvarv. Det är en stor dag idag, jag ska på min första anställningsintervju efter fem års pluggande. Snart ska jag presentera min person inför en helt främmande människa. Vad ska jag säga? Vilka delar av mitt liv ska fram i ljuset? För livet och människan är fragmentariskt, små små delar som lappar över varandra till en mosaik som är jag. Några av oss människor planerar allt i minsta detalj, för att med kontrollen i grunden kunna improvisera vid behov. Själv genomfars jag någon sorts kaotisk inåtriktad malström, där bilder och känslor slungas ut på måfå. Men det verkar vara de viktiga bitarna som slungas ut, lyser upp i ljuset och ger mig en sorts trygghet inför prövningar."Man somnar", säger han till barnet, "men man vaknar inte igen". "Jag vaknar alltid!" säger barnet glatt. CanettiÖnska mig lycka till!

Nu är jag förbannat trött på alla småsmygfacister som omger mig. Smygracismen dyker upp allt oftare och alltmer helt utan någon fast grund. När jag synar argumenten för en "mer kontrollerad invandring" eller "felet är att dom klumpas ihop istället för att spridas ut" avtäcker jag bara en rädsla för att förlora de självklara privilegier vi svenskar har i denna oförstörda del av världen. En rädsla som har (tror jag) grunden i en skuldkänsla, skulden i att inte bry sig om andra medmänniskors lidande och katastrof. Skulden som gör att folk inte vågar titta andra människor i ögonen på stan. Skulden i att veta men inte bry sig om annat än sitt eget välbefinnande. Skam på dig svensk så här på nationaldagen! Skäms för att du inte vågar vara medmänniska!"En människa är en neger, de många förföljda, somspringer och springer. En människa är en polis, som gör sin plikt, eller en flicka som säger, att det görhenne detsamma att vara gift eller ogift. En män-niska är ett öga i ett elektronmikroskop, en gummi-hand i nästans bukhåla, en trötthet i oktober, ett finger på avtryckaren. Också den kvinnan var en människa, som fiskade upp sin allmosa ur Biafra-insamlingens gryta och sa, förlåt, jag trodde ni samlade för djur." /Marie Luise Kaschnitz

Först bloggen i min historia. Här tänker jag skriva ned mina funderingar om livet och världen. Ingen struktur eller plan finns, bara en nyfikenhet och en önskan att låta mina funderingar flyga. Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta!--------------------------------------------------Grymt verklighetens hårda bandGrymt verklighetens hårda band mig tryckaav törnen blott en efterskörd jag samlarpå glädjens fält, och lik ett korthus ramlarvar väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.Allena stödd vid tålamodets kryckajag i en vild, en nattfull öken famlar,och i mitt spår den tunga kedjan skramlarvars länkar döden blott kan sönderrycka.Dock tröstar mig den himlaburna sången,från himlens borg en rosenkransad ängel.I gyllne flykt han sig till jorden svingar.Milt han mig vidrör med sin liljestängel.Straxt falla kopparkedjorna av fångenoch vingen höjs och silverrösten klingar.Så skrev han Stagnelius. Själv mår jag ganska bra just nu. Men vi drabbas alla någongång av att verkligheten ändrar sin form och betydelse inför våra ögon. Tingen och människorna runt oss förlorar färg och mening, avgrunden öppnar sig. Livet på en pinne är visseligen behagligt och skönt, men förr eller senare faller man ner. Stagnelius texter visar mig att det är en nödvändighet att skåda in i avgrunden, för att utifrån den punkten åter kunna se världen på ett nytt och annorlunda sätt. Att spegla sig i en förändrad värld och se sig själv förändrad...Jag påverkas mycket av omvärlden och just nu sprudlar våren i mitt blod. Tiden är inne att leva och skratta. Men allt detta väger mot den långa kalla vintern, utan den skulle jag inte födas så starkt varje vår!