Nu är jag förbannat trött på alla småsmygfacister som omger mig. Smygracismen dyker upp allt oftare och alltmer helt utan någon fast grund. När jag synar argumenten för en "mer kontrollerad invandring" eller "felet är att dom klumpas ihop istället för att spridas ut" avtäcker jag bara en rädsla för att förlora de självklara privilegier vi svenskar har i denna oförstörda del av världen. En rädsla som har (tror jag) grunden i en skuldkänsla, skulden i att inte bry sig om andra medmänniskors lidande och katastrof. Skulden som gör att folk inte vågar titta andra människor i ögonen på stan. Skulden i att veta men inte bry sig om annat än sitt eget välbefinnande. Skam på dig svensk så här på nationaldagen! Skäms för att du inte vågar vara medmänniska!"En människa är en neger, de många förföljda, somspringer och springer. En människa är en polis, som gör sin plikt, eller en flicka som säger, att det görhenne detsamma att vara gift eller ogift. En män-niska är ett öga i ett elektronmikroskop, en gummi-hand i nästans bukhåla, en trötthet i oktober, ett finger på avtryckaren. Också den kvinnan var en människa, som fiskade upp sin allmosa ur Biafra-insamlingens gryta och sa, förlåt, jag trodde ni samlade för djur." /Marie Luise Kaschnitz

Först bloggen i min historia. Här tänker jag skriva ned mina funderingar om livet och världen. Ingen struktur eller plan finns, bara en nyfikenhet och en önskan att låta mina funderingar flyga. Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta!--------------------------------------------------Grymt verklighetens hårda bandGrymt verklighetens hårda band mig tryckaav törnen blott en efterskörd jag samlarpå glädjens fält, och lik ett korthus ramlarvar väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.Allena stödd vid tålamodets kryckajag i en vild, en nattfull öken famlar,och i mitt spår den tunga kedjan skramlarvars länkar döden blott kan sönderrycka.Dock tröstar mig den himlaburna sången,från himlens borg en rosenkransad ängel.I gyllne flykt han sig till jorden svingar.Milt han mig vidrör med sin liljestängel.Straxt falla kopparkedjorna av fångenoch vingen höjs och silverrösten klingar.Så skrev han Stagnelius. Själv mår jag ganska bra just nu. Men vi drabbas alla någongång av att verkligheten ändrar sin form och betydelse inför våra ögon. Tingen och människorna runt oss förlorar färg och mening, avgrunden öppnar sig. Livet på en pinne är visseligen behagligt och skönt, men förr eller senare faller man ner. Stagnelius texter visar mig att det är en nödvändighet att skåda in i avgrunden, för att utifrån den punkten åter kunna se världen på ett nytt och annorlunda sätt. Att spegla sig i en förändrad värld och se sig själv förändrad...Jag påverkas mycket av omvärlden och just nu sprudlar våren i mitt blod. Tiden är inne att leva och skratta. Men allt detta väger mot den långa kalla vintern, utan den skulle jag inte födas så starkt varje vår!